Min familj.
Blir ett väldigt kort inlägg, eller väldigt långt,får se.
Min första tanke är, jag har ju ingen familj,så vad är det att skriva.
Jag har ingen mamma,ingen pappa,ingen kontakt med mina gamla fosterfamiljer,de var inte äkta,har bott i två, den andra såg mig som gratis arbetskraft som de dessutom fick betalt för.
Jag har på mammas sida sex yngre syskon.
Den äldsta av dem, lever i sin värld,hon är verkligen uppfostrad av mammas karl, lever i sin lilla bubbla.Tyvärr. Det är jätte sorgligt,men så är det...
De andra har jag lite kontakt med via internet,och sms ibland,men svårt när deras föräldrar är som de är.
På pappas sida har jag två systrar, som jag tyvärr inte känner (hälsade på dem igår o bloggar troligen senare,om inte sjuuukt trevlig dag)

Men familj? jag har på mammas sida lite släkt, om jag hamnar i dödskris, så hjälper de mig nog, antagligen. Men ingen av dem känner mig för fem öre. De vet inte vad jag vill, kan,tycker eller känner. Så i mina ögon räknas de inte som familj ,fast de kan ju vara rätt bra ändå...

Det är så sorgligt, på pappas sida av släkten är alla helt äckligt sönder supna. Splittrade. När jag var liten älskade jag att vara hos dem, guldringen och silverringen och hos farmor, idag är det katastrof. sorgligt.

Ja, faktiskt, när jag tänker tillbaka, är hela min uppväxt sorglig.
Men jag har klarat mig jävligt bra i livet UTAN en mamma, och utan en pappa.
Saknar dem ibland, när jah tänker på hur det kunnat varit. sorgen är dock störst efter min syster,så som behandlat mig...
jag förstår inte hennes tankesätt,varför inte bara var ärlig,varför försöak vända o vrida o manipulera allt?Jag förstår verkligen inte...
Jag hade kunnat haft en sjuuuukt stor och härlig familj.
Men nu är det inte så. och det är bara att gilla läget.

Aja, den korta versionen var: Jag har ingen familj. och så är det.

Men nu ska jag gå o handla o fixa mat åt min älskade bästa bästaste sambo <3
♥